Vill man vara fin får man lida pin

Så, nu sitter jag här. Ensam i källaren i väntan på att några vänner kommer hit och håller mig lite sällskap innan dom förmodligen drar ut på lite festligheter. Varför jag inte följer med kan man ju undra. Jo, efter tre fett intensiva, jobbiga och smärtfulla dagar av operation, blod, tårar, skräck, överdos av lugnande mer rädsla och 3 besök hos olika tandläkare så har jag en hyfsad, lös tand fastklistrad på tandställningen som inte går att äta med, le med eller ens spotta ut tandkrämen ur munnen med. Jag hade förberett mig på att det skulle vara jobbigt, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur jobbigt. Beskedet som sedan kom om hur länge tandställningen ska sitta där gjorde inte saken bättre. Ett och ett halvt år till. Ungefär lika lång tid som det gått, lite mer. Jag vet inte riktigt vad som är värst. Smärtan? Hur begränsad jag blir till att göra saker som att skratta, prata, äta, borsta tänderna, svälja mitt eget saliv, nysa, vissla, snyta mig eftersom stygnen spänner upp i näsan och jag får svårare att andas, att leva som vanligt helt enkelt? Hur svårt folk har att förstå hur jobigt det är? Min enorma rädsla för sprutor, operationer, stygn, nålar och blod? Ensamheten? Hela famlijen bortrest och jag kan i princip inte lämna huset. Eller hur ännu mycket lägre mitt självförtroende sjunker när jag ser på mig själv i spegeln med smutsiga tänder jag inte kan borsta, stygn som spretar ur munnen på mig, det enda man ser när jag ler är metall och sår och en tand som inte borde vara där. Visste ni förresten att man faktiskt har ganska mycket känsel i tänderna? Har ni tagit sådana där stöttester där tandläkaren sätter en band runt tanden och låter en maskin skicka stötar för att se om tanden lever och nerverna funkar som de ska? Man mäker i alla fal stor skillnad när man har en tand i munnen som inte sitter fast utan är kall och skaver lite mot tandköttet.
 
Har för det mesta skämtat om det här. ''Kolla på mig, ser ut som en tandlös pirat eller något'' ''Najs med lite botox på köpet'' ''Är det excet ikväll eller? Känner mig snyggare än någonsin''. Men ni vet, det är så jag gör det, jag blir arg, arg som in i fucking helvete. Sen skämtar jag om det, skämtar bort det och sen bryter jag ihop.
 
Att dra ut en tand kanske inte är så farligt.. ne.. det håller jag med om. Men att öppna upp och borra i en halvtimma för att få ut en som sitter stenhårt och sedan dra (det för övrigt väldigt elastiska tandköttet som jag lärt mig) över hålet och sy fast det i gommen för att sedan gå utan framtand i två dygn och gråta i tandläkarstolen för jag är så traumatiserad från dagen innan, det är något annat det.
 
Shit vad jag tycker synd om mig själv måste ni tycka. Och asså ja, det gör jag faktiskt. Hoppas bara det inte är karma, då undrar jag vad jag kan ha gjort. Vad jag vill nu, är att ett och ett halvt år (minst) ska gå fort. Fort som fan så jag kan göra ännu en operation, sätta in en fin tand som jag kan använda som vanligt, le utan att skämmas och vara rädd att något ska gå eller trilla av. Och känna mig fin. Snacka om att vill man vara fin får man lida pin. Pina som jag aldrig innan känt. Allt jag vill, är att kunna känna mig just fin och för första gången någonsin le in i kameran utan att sedan säga ''ta en ny'' och stänga munnen eller tänka ''aja, kan inte bli mycket bättre''. Ett och ett halvt år. Minst.