I just gotta know

Det händer absolut ingenting i mitt liv nu. Jag har ingen resa säkert bokad inför sommaren, ingen spänning i mitt lovelife whatsoever och vardagarna går så fruktansvärt långsamt och de där toalettbesöken på toan i skolan som endast består av floder av tårar börjar krypa in i mitt liv igen. 18 dagar kvar. Ibland kan de låta som ett stenkast härifrån men nu känns dessa 18 dagar som 1000 mil av grå motorväg. Jag vet att jag har mycket att se fram emot - balen, fester, summerburst och till sist studenten. Men vad jag ser efter det är mest jobb, jobb, jobb och kanske en gnutta svensk sommar. Efter att varje dag sitta och glo på resor och dess priser och linjer att plugga utomlands och dess priser får allt att kännas rätt så jävla hopplöst rent sagt. Det känns som att så många drömde om deras student och hur de skulle leva loppan efter dagen av befrielse, men ''det blev aldrig av''. Det får inte hända mig, jag tillåter det inte. Ni vet den där rädslan om det oförutsägbara som jag berättade om att jag har. Den plågar mig så hårt just nu. Var kommer jag slut upp, vad kommer det bli, hur kommer det bli? Jag vill bara veta att allt kommer fixa sig och bli bra, vad det än blir.
 
Detta kan vara det mest negativa inlägget ever. Kanske är det bara idag, bara igår också, bara en liten period, men dom finns ju också så lika bra att dokumentera dom med.