Tankar

Jag känner mig helt full på visioner och drömmar jag vill nå men i dessa tider är det knappt man vågar. Mitt drömresemål efter Hawaii har alltid varit Paris och min längtan dit var oändlig, trodde jag. Jag satt här i köket för en månad sen med två vänner och bokade en resa till Paris men sedan ångrade vi oss och betalade aldrig slutavgiften för det blev lite för dyrt så vi ''nöjde oss'' med London och Barcelona. Som ni säkert förstår är jag tacksam över min smala plånbok i dagsläget. Flyget avgår om 12 dagar och att vara på väg till Paris, en stad som säkert kommer stå i sorg och kanske grå moln och militär om 12 dagar är inte så lockande som det Paris jag drömt om sen jag var barn; uteserveringar fyllda med nyförälskade par och bakelser som kostar skjortan och är finare än vad de smakar bra, ett upplyst Eiffeltorn på kvällen med en utsikt över tusentals människor som är på väg någonstans men inte vet var, lyxiga butiker och kvinnor i stora pälsjackor och fina skor och en bro med hemligheter fastkedjade i galler. Kärlekens stad helt enkelt, men inte nu längre. Jag känner mig plötsligt så instängd. När jag äntligen började bli lättad av att operationerna minskade och jag kände hur jag närmade mig slutet av att vara fast här i Sverige så startar ett världskrig. Sen första gången jag såg Sex and The City har jag haft Carrie som en förebild och efter dessa två månader av Sex and the City Maraton ska jag fanemig en dag ha en lägenhet i New York. Jag ska få prova det livet, och jag ska en dag vara en London-bo för jag tänker inte svika 10-åriga Malins dröm, och jag ska åka till USA och plugga efter att ha pratat om det i 6 år och jag ska jobba en period i Norge samt se landet med fjordar och dalar och jag ska en vacker dag stå i Paris och se det vackra jag drömt om. Livets mening, den stora ''frågan''. Enligt mig är livets mening att uppfylla sina drömmar. Att kämpa för dem och till slut nå dit, för vad annars? Nu jobbar jag och jag ska jobba gärnet så jag kan leva mina drömmar, för min skull. 
 
Jag sitter här dag ut och in med min blogg, i mitt kök eller på mitt rum eller med mina jobb med den kanske inte lyxigaste lönen men med så mycket vilja, ambitioner, lust och energi. Jag har så mycket mer att ge till världen än vad jag nu gör. Jag vill någonstans - ja på något sätt vill jag bevisa något för mig själv och för alla som tror att jag inte kan. Högstadiet var en pina på det sättet och gymnasiet var inte så lätt heller. Det finns så himla mycket annat att va bra på än vad man lär sig i skolan och bara för att det inte var min talang betyder det inte att jag inte är bra på något, för så kunde det kännas - som att jag inte var smart. Men det är skillnad på kunskap och intelligens. Jag kanske inte vet hur alla molekyler är byggda eller hur man räknar ut ekvationer och jag kanske inte vet vilket år Gustav Vasa dog och inte heller hur man bygger upp det så kallade ''perfekta talet'' enligt skolverket... (som att dom vet allt om vad som är rätt och fel?) men jag kan annat. Jag menar inte, ''aa jag är rätt bra på att dansa och vissa dagar sjunger jag väl fint'' utan det finns så mycket mer som jag aldrig känner att jag har fått visa eller uttrycka för någon annan än mina föräldrar. Jag kan ha idéer och tankar som människor tycker är knäppa och idiotiska för att det inte är vad som anses vara rätt utan fel, och jag kan se saker inte alla kan se men när man redan är stämplad som den inte så duktiga tjejen i skolan som bara skrattar och flummar, då är det svårt att hitta någon som tar ens tankar seriöst. De blir bara undanknuffade och ingen riktigt lyssnar eller ens funderar på vad jag just sagt.
 
Jag minns i högstadiet på en lektion där en vän behövde hjälp med ett mattetal och alla satt länge och diskuterade hur man skulle nå fram till svaret. Jag använde en metod jag inte lärt mig i skolan utan listade ut själv och tänkte såhär måste det vara ju och förklarade. Felet var såklart att vi inte hade lärt oss att tänka så, så ingen tog det på allvar eller ens tänkte tanken att Malin kanske har rätt, för jag kunde ju inte ens tekniken vi hade lärt oss i matten förra månaden. Efter många och långa diskutioner kom de fram till svaret, samma svar jag hade fått 20 minuter tidigare och trots ''det var ju det jag sa'' ignorerades detta. Bara för att jag tog en annan väg än den som väntades. Veckan efter lärde vi oss denna metoden också men det var det såklart bara jag som la märke till. Det är precis detta jag menar, jag kan mer än vad jag och de som känner mig tror och jag vill någonstans om det bara fanns någon som ville lyssna och ta det på allvar. Därför vill jag ut i världen och hitta platser där jag kanske passar in bättre där ingen har hunnit stämpla mig och uppleva saker som kan ger mig ännu mer lärdom. Lära känna människor och höra deras historier för att förstå sig på kommande människor ännu bättre. Ofta känner jag att ne, det kanske inte är min grej.. Ut och resa, se världen och allt det där för jag tror inte jag kan. Det krävs ju en del mod, ekonomi, kunskap och ''smarthet'' när man ska hitta boende, biljetter, jobb, klara och leva någonstans själv långt ifrån mamma och pappas saftey net. Jag hamnar ofta i fällan själv att inte ta mig själv seriöst, att putta undan mina egna visioner, idéer och tankar för jag tror verkligen inte på att jag klarar saker för att jag inte kan komma på någon annan som gör det. Klart jag får sådana här boosts ibland att om du kan, kan jag. Harry Styles är inte mindre människa än vad jag är kanske jag faktiskt kan. Sen möter man verkligheten, folks blickar och beteende, hintar och svar. I början av högstadiet försökte jag hjälpa till när någon behövde hjälp i skolan eller klurade på något men när ingen någonsin ville ha min hjälp längre så slutade man ju klart och höll tankarna för sig själv för det var förmodligen ändå fel och även om det var rätt så lyssnade ju ändå ingen. Jag vill ta mig ur det där och jag vill ta mig här ifrån. 
 
 
 
 
 
 
Lil

Så himla fint skrivet lil, vill man någonting så går det också att fullfölja!! sluta aldrig drömma och framför allt glöm aldrig att du är bäst lil inget får stoppa dig på vägen mot drömmarna!