''Bara gör''

Det är inte lätt att veta vad man ska göra med livet - minst sagt. Om man ska ha en plan eller inte ha en plan är heller inte lätt att veta. Jag säger ofta att jag lever i nuet och en dag är jag på en plats jag trivs som bäst. Om jag tror på det eller bara försöker lugna ner mig själv är en annan sak. Jag vet inte vad jag är bra på. Jag vet inte vad jag inte är bra på för det finns mycket jag låtit bli att prova. Jag vet att det finns en hel del saker jag vill men vet inte hur jag kommer dit eller vad det kommer ge mig. Jag är rädd för att ta stegen jag alltid velat ta så det slutar oftast upp här framför tangentbordet i en soffa eller säng och samtidigt som paniken om hur kort ungdomen är låter jag den rinna iväg genom att sitta och grubbla över den. Kanske är detta mer än tid för att bara göra än att tänka. De flesta ungdomar tänker nog för mycket och någonstans inser man att det kanske inte är så hälsosamt, att det inte lönar sig så man ger upp tankarna och börjar istället agera och göra, eller inte. Kanske handlar det om att man någonstans hamnar på en plats man inte längre har tid för att tänka och grubbla. Barn kommer till, en familj man ska försörja, ett jobb som litar på en och inte längre handlar det om vad du vill göra med ditt liv utan vad du kan göra för andra. Låter det negativt? Det kan nog vara både bra och dåligt. Man ska aldrig glömma sig själv men ibland kanske man behöver glömma sig själv för att inte sluta upp galen, ensam i en fotölj framför ett tangentbord med för mycket tankar som inte tar dig någonstans. Så mitt tips till mig själv är sluta tänka så mycket och bara gör. 
 
 

Hemsjukan - Johan Olof Wallin

Som student inom litteraturvetenskap träffar man på både de texter man inte alls förstår och de som känns som att de är skrivna inte bara rakt till en utan ibland av en. Idag läste jag detta och för mig är den så, så klar och förstående. Har aldrig satt så fina ord på en jobbig känsla som Wallin lyckas i den här dikten. Det kanske inte alls är vad han menar och vill ge men vad jag fick var på ett sätt väldigt befriande. Det är det bästa med tolkning. Var och en kan ta del av det på sitt sätt och få ut vad en behöver.

Vart stiger din suck, o mitt klappande bröst?
Var höres, o bedjande hjärta, din röst?
En främling jag står på den ödsliga strand,
och känner en längtan,
en traktan, en trängtan -
jag vill över havet till okända land!

I överflöd har jag mitt lystmäte fått
av kunskapens träd, så på ont som på gott.
Jag sett, huru dagarne komma och gå:
som bölja på bölja
varandra de följa,
och dovt och enformigt mot stränderna slå.

De jublandes gny och de jämrandes skri
jag hört, hur de gå var på sin melodi,
den gamla bekanta, som var och en kan;
ej olika toner,
blott variationer
till tidsfördriv stundom den dödlige fann.

Om sommaren kläder sig jorden till brud,
om vintern så drager hon svepningens skrud:
så gjorde hon förr, och så gör hon i år -
om hösten hon gråter,
om våren hon åter
med barnslig förnöjelse torkar sin tår.

Hon bärgas och härjas, den välvande jord.
De vise där talte mång ståtliga ord
om frihet och dygder och gyllene tid;
sin fackla de buro
för kungar, som svuro,
i trötthetens timmar, den eviga frid.

De talte så fordom, de tala så än;
de svuro, och svära detsamma igen.
Men idligt sig vänder det rullande klot,
och gyllene tiden
och eviga friden
få där intet fäste för halkande fot.

Jag sett hur det tillgår på jordenes ring:
men nytt under solen jag sett ingenting.
I hundrade former är allt likadant:
sin yta det fejar,
men troget sig drejar
kring samma sin axel, som det varit vant.

Inbyggarne alla på världenes ö,
jag vet, hur de födas, jag vet, hur de dö,
och hur, dessemellan, de larma en stund,
en myggdans, som stimmar
i solskenets timmar,
tills natten gör slut på båd' strid och förbund.

Ej många de äro, mitt eländes år;
min tid, på långt när, ej till fädernas når:
dock haver jag skådat mig mätt häruppå.
Det blir, som det varit:
är vad jag förfarit,
och summan av allt vad jag lärt mig förstå.

Nu lägger jag neder min pelegrimsstav
och ser mot det stilla, det stjärnströdda hav,
förmår ej att vända mitt öga från er,
I strålande öar
i azurens sjöar,
som dagens, när dagen hos oss har gått ner.

O, låten mig följa de facklor I tänt!
Jag har ingen lust med den värld, som jag känt;
jag andas ej fritt på dess kvalmiga strand;
mig driver en längtan,
en aningsfull trängtan,
jag vill över havet till okända land!