En knappa månad

En knappa månad har gått, mycket har hänt samtidigt som ingenting har hänt. Den euforiska lyckan, nästan maniska känslan har lagt sig lite. Jag kommer ibland sent till skolan, mitt rum kan bli stökigt utan att jag riktigt bryr mig, jag får ett behov nu att skapa träningsrutiner, en månadsbudget, rädslan att missa fester finns inte längre och plötsligt spelar allting lite mindre roll och det där med att leva i nuet och konstant vara nyfiken och glad har börjat lägga sig. Allt är helt enkelt inte nytt längre och en vardag har fötts. Sjävklart finns det en lättnad och avslappning i det faktumet men samtidigt, i alla fall för mig, finns en enorm rädsla. Jag vill inte trilla ner i liknande fallgropar i en annan stad. Jag vill inte ha tillbaka de problemen jag i en knappa månad har kunnat ignorera. Jag vill inte få tillbaka mitt fokus på sådant jag vet att mina tankar dras till. 
 
Jag är inte där än, men jag är rädd att jag är på väg dit och att mina fötter är snabbare än vad jag hoppats på. Att de tar mig tillbaka till den där platsen jag så lätt har lyckats hålla mig borta från en knappa månad nu. De har smygits sig ditåt under en knappa månad och innerst inne har jag anat det och så fort jag vänder mig om, får syn på de så kutar de tillbaka medan jag luras efter dom i hopp om att få fatt om dom, kunna släpa de framåt igen innan hela jag är tillbaka där jag för en knappa månad sen var. Det är svårt det där, hur ska man ta itu med sådant som alltid är efter en och som alltid kommer finnas där vare sig jag är i Göteborg, Lund, Costa Rica, rövpackad på någon svettig bar i Grekland, Kina, Wien - världens vackraste stad jag hittills varit i, Italien som jag så länge drömt om, Barcelona där jag hade en helt fantastisk vecka, Paris, Hawaii - allas paradis. Min längtan att resa handlar såklart om att upptäcka världens alla under, alla vackra platser. Jag har absolut ingen stress om att resa iväg med land efter land, upptäckt efter upptäckt för jag är rädd att då smälter det mest ihop allting och man kanske inte uppskattar det lika mycket när det plötsligt är den 14e solnedgången på 30 dagar men längtan av att fly - att hela tiden har något nytt att fokusera på så att allt det där som springer maraton efter maraton i huvudet på mig bestämmer sig för att sätta sig ner och vila tills jag har tid för dom igen. Om jag hela tiden är på nya platser, nya människor och nytt jag kommer jag aldrig ha tid för dem men samtidigt blir jag tröttare och tröttare och till och med den euforiska lyckan, nästan mainska känslan, blir till slut en börda. 
 
 

I got me for life

Trots att man kan tycka att Lund har sitt negativa inflytande på mig så som att jag till exempel köpte mitt första paket cigg och rökte upp halva på en kväll medan jag cykla runt på en cykel jag medger att jag inte hade riktig ägande rätt till så kan jag inte låta bli att älska den här staden. Fina hus som påminner om slott åt vilket håll jag än vänder mig om, glada studenter och filosofiska parker är väl i huvudsak vad den här platsen består av. Som jag skrivit många gånger förut så har jag inte alltid haft en bra relation med skolan mestadels på grund av att jag aldrig känt att den kunskap jag bär på har inte riktigt uppskattats utan man har istället föredragit i princip allt annat jag har mycket svårare att lära mig men här, här är det inte alls så. I den här staden, full av unga, öppna och, kanske tråkigt ordval men riktigt trevliga studenter - här tas all kunskap och ''smarthet'' på allvar och istället för att någon tänker att jag går för långt med mina vrickade tolkningar och snabba käft så uppskattas det och bidrar till diskussioner helt utan gränser. Jag har kommit rätt, i alla fall för den här tiden av livet. Shit. Blir nästan tårödg när jag tänker på det. Jag behövde detta så otroligt mycket. Detta är en såndär stund jag tänker att om jag ändå kunde gå tillbaka till 15-åriga Malin och säga det bliir faktiskt bättre, lita på dig själv. Om jag får säga det själv är jag glad att jag inte anpassade mig efter skolans ramas och fick sämre betyg där för i slutändan kommer det att gynna sig att fokusera på det man faktiskt känner själv att man är duktig på, bara man hittar rätt. Tror jag iaf.  
 
 
 
och här har vi henne, 14-15 åriga Malin. Tänk så lite hon visste men så mycket hon trodde att hon visste.
 
 en tjej som var lite för upptagen med den där webbkameran..