En knappa månad

En knappa månad har gått, mycket har hänt samtidigt som ingenting har hänt. Den euforiska lyckan, nästan maniska känslan har lagt sig lite. Jag kommer ibland sent till skolan, mitt rum kan bli stökigt utan att jag riktigt bryr mig, jag får ett behov nu att skapa träningsrutiner, en månadsbudget, rädslan att missa fester finns inte längre och plötsligt spelar allting lite mindre roll och det där med att leva i nuet och konstant vara nyfiken och glad har börjat lägga sig. Allt är helt enkelt inte nytt längre och en vardag har fötts. Sjävklart finns det en lättnad och avslappning i det faktumet men samtidigt, i alla fall för mig, finns en enorm rädsla. Jag vill inte trilla ner i liknande fallgropar i en annan stad. Jag vill inte ha tillbaka de problemen jag i en knappa månad har kunnat ignorera. Jag vill inte få tillbaka mitt fokus på sådant jag vet att mina tankar dras till. 
 
Jag är inte där än, men jag är rädd att jag är på väg dit och att mina fötter är snabbare än vad jag hoppats på. Att de tar mig tillbaka till den där platsen jag så lätt har lyckats hålla mig borta från en knappa månad nu. De har smygits sig ditåt under en knappa månad och innerst inne har jag anat det och så fort jag vänder mig om, får syn på de så kutar de tillbaka medan jag luras efter dom i hopp om att få fatt om dom, kunna släpa de framåt igen innan hela jag är tillbaka där jag för en knappa månad sen var. Det är svårt det där, hur ska man ta itu med sådant som alltid är efter en och som alltid kommer finnas där vare sig jag är i Göteborg, Lund, Costa Rica, rövpackad på någon svettig bar i Grekland, Kina, Wien - världens vackraste stad jag hittills varit i, Italien som jag så länge drömt om, Barcelona där jag hade en helt fantastisk vecka, Paris, Hawaii - allas paradis. Min längtan att resa handlar såklart om att upptäcka världens alla under, alla vackra platser. Jag har absolut ingen stress om att resa iväg med land efter land, upptäckt efter upptäckt för jag är rädd att då smälter det mest ihop allting och man kanske inte uppskattar det lika mycket när det plötsligt är den 14e solnedgången på 30 dagar men längtan av att fly - att hela tiden har något nytt att fokusera på så att allt det där som springer maraton efter maraton i huvudet på mig bestämmer sig för att sätta sig ner och vila tills jag har tid för dom igen. Om jag hela tiden är på nya platser, nya människor och nytt jag kommer jag aldrig ha tid för dem men samtidigt blir jag tröttare och tröttare och till och med den euforiska lyckan, nästan mainska känslan, blir till slut en börda.