I keep dancing on my own

Så, ''människor alltså''. Ett uttryck jag inte hör allt för sällan när någon man inte känner så väl har gjort något eller sagt något korkat eller obetänksamt. Tror säkert du som läser känner igen det också. Måste ju erkänna att det är ett väldigt brett men sant uttryck. Jag älskar det. ''Människor'' som täcker en hel art av djur, som det finns 7-8 miljarder av på jordens yta så att säga ''människa!'' ja det kan ju innebära i princip vad som helst och helt upp till den som lyssnar att tolka och forma en egen uppfattning av vad man menat. Men saken är ju den är människor, vi är så fruktansvärt komplicerade och hopplösa. Att säga att kvinnor är svårlästa och borde komma med en handbok, det stämmer till viss del. Men det gäller ju även män skulle jag med all rätt vilja påstå. Varenda människa borde komma med någon slags handbok. Eller så borde facebook vara mer beskrivande. Typ såhär: ''Hej, förnamnet är Malin men det säger inte så mycket mer än att jag förmodligen är svensk. Jag är kort; 157, jag prioriterar katter framför de flesta människor eftersom mina katter är väldigt lojala och inte så snakeaktiga som många manipulerande människor. Jag älskar att vara glad men har en väldigt kort stubin, dock har jag en talang att ta lite för mycket skit från killar eftersom jag saknar självrespekt och tror inte att jag förtjänar så mycket bättre. I andra stunder kan jag känna att jag är on top of the world och inget kan nå mig. Folk kallar mig dramatisk men sanningen är att jag förmodligen har en släng av HSP samt bekräftelsesökande även pga den tidgare nämnda bristen på självrespekt. Annars är jag väldigt studsig, vill säga trevlig och öppen som person.'' Typ något sådant och folk hade aldrig behövt undra så mycket. Men något som inte ens en handbok kan hjälpa en med är relationer. Jag menar inte nödvändigtvis kärleksrealtioner utan alla slags relationer. Om det finns 7-8 miljarder människor, kan ni tänka er hur många olika relationer det finns? Jag vet inte om det alltid har varit så men jag undrar ibland om vi lever i ett samhälle som tolerar olika slags relationer mer än vad världen någonsin gjort och då blir allt så jobbigt känner jag. Tänk om det var som när man var liten. Antingen kramade man någon och pussa dom på kinden eller så slog man dom i sandlådan och ryckte spaden ur handen. Kärlek = giftemål. Mamma och pappa = oändlig kärlek. Om det ändå, ändå var så enkelt. Men ju äldre man blir desto mer vaknar man. Har aldrig varit orolig över att bli ensam men på sistone kan saker kännas extremt hopplöst och just ensamt. Hur många vänner man än har, hur mycket ens föräldrar än älskar en så kommer det nog aldrig kännas så ensamt, så hopplöst som när man verkligen tycker om någon, men dom finner inget intresse för en mer än vad de kan känna för materiella ting. Den typen av relationen är den värsta.
 
 
 

Investering

Visiter hem till Göteborg får mig att längta tillbaka till ''det gamla livet'' här. Det som på ett sätt var så mycket lättare, tryggare och säkrare men ändå svårt och ibland tungt. Vad man lärde sig när man flyttade hemifrån var att det kommer såklart tunga stunder i livet var du än befinner dig vilket kan kännas självklart för en del men något jag försökte ignorera och faktiskt trodde på i början. Första månaden och lite in på andra i Lund var sådan frid och fröjd. Lund - staden för ambitiösa studenter med visioner och livsmål, idéer, nytänkade och ''revolution'' för att dra det riktigt långt. Sen insåg man att trots att det var en helt annan atmosfär än vad man hade som vana så blev även det tillslut vardag. Jag började ifrågasätta och gör det fortfarande vissa stunder idag om Lund verkligen var rätt, om det var så fantastiskt och perfekt. Perfekt? Nej. Fantastiskt? Ja, ibland. Det finns fortfarande mycket jag tycker är vackert och fantastiskt med studentstaden men glömmer ibland bort det. Senaste veckorna har jag lyckats påminna mig själv om varför jag var så lycklig när jag kom dit, samtidigt som jag ibland längtar hem till det ''vanliga'' och trygga men känner ändå att nu finns det mer balans mellan perfektionskänslan i början och sukten att komma hem i julas. Jag tror även att kortare mål i livet kan vara viktigt, i vart fall för mig. Jag behöver sträva efter något, jag behöver en morot att jaga för att hitta motivationen och lusten. Just nu har jag kandidaten jag vill ta och när man då liksom ser att ens hårda jobb och ansträngningar faktiskt leder någonstans blir det väldigt mycket lättare. För att vissa dagar kändes det som att samtidigt som jag stod och bara trampade på mitt lilla korridorsrum så rann pengarna på kontot iväg jag har stått och sitit för i ett år och det var inte så jäkla roligt längre som jag trodde att det skulle vara. Men så slog det mig, jag sökte en kurs för skoj skull. Vilket var det bästa valet i mitt liv, för om man inte ska jobba med vad man tycker är skoj då vet jag inte vad. Jag chansade, gjorde något jag tyckte verkade kul och det blev rätt, en riktig jackpot och jag kom på vad jag ville. Plötsligt stod jag inte och trampade, slösade pengar och tid utan mitt roliga ''äventyr'' blev också en investering till mitt liv. Jag kommer aldrig ångra att jag flyttade till Lund och trots att det skär i mig att det kommer bli svårare för mig att hälsa på i Göteborg, att jag förlorar en liten del av mitt barndomsliv så är jag i grund och botten nöjd och känner just nu att jag har vunnit mer än jag har förlorat.