I keep dancing on my own

Så, ''människor alltså''. Ett uttryck jag inte hör allt för sällan när någon man inte känner så väl har gjort något eller sagt något korkat eller obetänksamt. Tror säkert du som läser känner igen det också. Måste ju erkänna att det är ett väldigt brett men sant uttryck. Jag älskar det. ''Människor'' som täcker en hel art av djur, som det finns 7-8 miljarder av på jordens yta så att säga ''människa!'' ja det kan ju innebära i princip vad som helst och helt upp till den som lyssnar att tolka och forma en egen uppfattning av vad man menat. Men saken är ju den är människor, vi är så fruktansvärt komplicerade och hopplösa. Att säga att kvinnor är svårlästa och borde komma med en handbok, det stämmer till viss del. Men det gäller ju även män skulle jag med all rätt vilja påstå. Varenda människa borde komma med någon slags handbok. Eller så borde facebook vara mer beskrivande. Typ såhär: ''Hej, förnamnet är Malin men det säger inte så mycket mer än att jag förmodligen är svensk. Jag är kort; 157, jag prioriterar katter framför de flesta människor eftersom mina katter är väldigt lojala och inte så snakeaktiga som många manipulerande människor. Jag älskar att vara glad men har en väldigt kort stubin, dock har jag en talang att ta lite för mycket skit från killar eftersom jag saknar självrespekt och tror inte att jag förtjänar så mycket bättre. I andra stunder kan jag känna att jag är on top of the world och inget kan nå mig. Folk kallar mig dramatisk men sanningen är att jag förmodligen har en släng av HSP samt bekräftelsesökande även pga den tidgare nämnda bristen på självrespekt. Annars är jag väldigt studsig, vill säga trevlig och öppen som person.'' Typ något sådant och folk hade aldrig behövt undra så mycket. Men något som inte ens en handbok kan hjälpa en med är relationer. Jag menar inte nödvändigtvis kärleksrealtioner utan alla slags relationer. Om det finns 7-8 miljarder människor, kan ni tänka er hur många olika relationer det finns? Jag vet inte om det alltid har varit så men jag undrar ibland om vi lever i ett samhälle som tolerar olika slags relationer mer än vad världen någonsin gjort och då blir allt så jobbigt känner jag. Tänk om det var som när man var liten. Antingen kramade man någon och pussa dom på kinden eller så slog man dom i sandlådan och ryckte spaden ur handen. Kärlek = giftemål. Mamma och pappa = oändlig kärlek. Om det ändå, ändå var så enkelt. Men ju äldre man blir desto mer vaknar man. Har aldrig varit orolig över att bli ensam men på sistone kan saker kännas extremt hopplöst och just ensamt. Hur många vänner man än har, hur mycket ens föräldrar än älskar en så kommer det nog aldrig kännas så ensamt, så hopplöst som när man verkligen tycker om någon, men dom finner inget intresse för en mer än vad de kan känna för materiella ting. Den typen av relationen är den värsta.